Bild tagen av C-dale på Happy

Det blidde en dags radiotystnad igår. Har inte riktigt varit på humör för att skriva av mig men nu finns det lite tid i semestervärmen. Som ni sett i resultatet samt mitt tidigare inlägg så är jag inte så nöjd med min prestation i Götet:-)

Jag vill börja med att gratulera Gunnar till SM guldet! Inte helt oväntat men riktigt kul att han fick till det. Jag vet hur sugen han varit och vilken form han har just nu. GRATTIS GUNNAR!

Min egen plan inför SM var inte lägre än Gunnars. Det var guldet jag ville ha och jag tycker inte att det var över min förmåga. Ett silver hade varit att upprepa prestationen från Borlänge vilket alltså inte varit en omöjlighet. Om man ser till vilka som var deltagare alltså. Dessutom var banan i Göteborg klart mer anpassad för mig.

För att sikta högre krävdes att slå Johan Andersson. Jag såg honom första gången på SM förra året i Borås. Jag har sett i resultat efter det att han onekligen är stark men jag har några anledningar till varför jag inte tror han skulle vara omöjlig.

Dels vet jag sedan SM i Borås 2011 att han inte är den vassaste när det blir tekniskt. Jag var bara ca 10 meter bakom honom förra året när min cykel brakade och där sprang han mer än han cyklade. Dessutom var det många av våra konkurrenter i tisdags som trodde att han kunde få det svårt på den kurviga banan. Det var bara för mig att hoppas.

Vidare så har jag jämfört lite racetider där jag själv inte varit på plats men min gode vän och kombattant Gunnar varit på palts i H40 klassen. Där de kört samma bana har de legat rätt lika i fart och när det gäller statistik mellan mig och Gunnar så brukar vi vara rätt lika. Knappast någon given seger för min del men heller inget som visar på att det skulle vara omöjligt.

Med detta i ryggen så kändes det som att ett guld i varje fall inte var att sikta mot stjärnorna.

Starten gick och min plan var att försöka gå på hyfsat hårt i början för att inte bli bromsad utför. Jag gick ganska lätt upp i ledningen men kände att Johan ville förbi och jag tänkte inte bryta ryggen av mig för att hålla honom bakom. Bara det inte blev för många där uppe. Det var nog tur att jag lät honom passera för hans stängning i en av kurvorna nere på platten hade nog resulterat i en krasch om jag stått på.
Upp för första backen låg jag precis bakom och gjorde ett försök att trampa om men hamnade på fel sida och låg kvar bakom till första utförslöpan ner mot den korta asfaltsnutten.
Redan här visade de sig att en av mina gissningar var sanna. Johan hade stora problem när det gick utför. Tyvärr var det lite för smalt för att hitta en lämplig lucka och när det väl vände uppför igen så gick det fort! Karln har ju bra ben, det är det ingen tvekan om.
Första skogspartiet fortsatte på så vis att Johan fick en liten lucka uppför men jag tätade rätt omgående utför och var rätt nära att komma om. Johan verkade dessutom lite stressad med missade pedaler med mera. Bra tänkte jag.
Vid sista serpentinerna på första skogspartiet hade jag ett kanonläge och tänkte gå på innern i en av de sista kurvorna men kom på mig själv att köra om en kille med riktigt bra ben precis före 800meter löparband inte var någon bra ide. Så jag såg till att ligga bakom genom vattenzonen och ut på löparvallen.

Johan vände sig om flera gånger på löparvallen och ville nog egentligen inte dra men jag kände att benen hade fått smaka uppför och att jag hellre väntade in klungan bakom än att dra på platten. Det är i skogen jag har min styrka. Så jag låg kvar där bakom och anpassade mig till farten.

Nästa skogsparti var som bekant lite trixigare. Eller åtminstone lite stenar att köra över. Eftersom det gick snabbt uppför för Johan och jag fick bromsa utför så ändrade jag taktik och slog av på tempot upp för backen för att vila benen lite och hoppades på att komma ikapp utför. Sagt och gjort och i en av de lite steniga utförslöporna stod Johan och väntade på mig igen. Ner i de tajta serporna och jag hade lite förhoppningar på att han skulle hålla yttern i den sista då jag hade ett bra omkörningsspår på plats. Men tyvärr höll han sig på innern hela vägen så det blide inget av med det.

Upp för nästa backe fick jag det jobbigt igen och här började jag känna att jag inte längre kunde följa i Johans tempo. Först tänkte jag att jag kanske kört mer på rött än jag trott och att om jag tog det lugnt något varv så kunde benen komma tillbaks och jag kunde försvara silverpengen. Men rätt snabbt där efter kände jag igen känslan i benen. Den där känslan som jag haft till och från genom åren där det inte gör ont i benen men de svarar bara inte. Jag hade den senaste på EM och även på Lida loop. Jag trodde jag visste att det hade med värme att göra men i Göteborg var inte varmt.

Jag har under de 2-3 år som jag tävlat upplevt att jag får svaga perioder. Då pratar vi inte om någon liten formsvacka utan att prestandan går totalt i botten. Det är inga ben som återhämtar sig efter några lugnare varv utan de är så klena att jag kan inte ens kan gå med på rulle på personer som jag normalt åker ifrån. På Lida dök de även upp trotts en mycket lugn start. Jag förstår att detta kan låta som att jag bara hade en dålig dag. Jag vågar lova att det tyvärr inte är så enkelt och jag skall gå in djupare på ämnet i ett senare inlägg för att detta inte skall bli längre än det redan är.

Hörde förövrigt att Gunnars tid skulle räckt till guld i vår klass. Senast jag kunde hålla jämna steg med Gunnar var förra onsdagen. Så nog hade jag en vettig dag i varje fall kunnat utmana Johan. Men i måndags var han ljusår bättre än mig. Jag blev mest förbanna över att jag aldrig kan lista ut vad som felar med min kropp. Trodde jag hade detta ur värden.

Annonser